Idag började min dag skit bra jag vaknade kl 09.00 och va på glatt humör sen skulle vi åka till svärföräldrarna för jag ville åka dit. men halvägs dit drog en depp-våg över mig och jag bara grät, jag började sakna allt jag gett upp för danmark samtidigt som jag kännde mig överlycklig och lyckligt lottad som har sonni.
kunde inte komma ur det och slutatde medd att jag satt ledsen i bilen. efteråt kännde jag mig jätte dem.

jag började sakna mamma.min häst Erika... men mest av allt ... Mikkra. jag har sen jag flyttat till danmark kännt mig ruskigt ensam. jag fick lämna min bästa vän Ida kvar i sverige. och ge upp min älskade hund Mikkra. här i danmark har jag än så länge bara min pojkvän och hans familj och vänner. sure dom är hur underbara som heslt. men jag saknar min familj och vänner.

min hund va mitt allt. min lilla puppy ♥ och sure hon va jobbig ibland pga att hon va en bordercollie i en lägnehet i stan men hom va min lycka. och det är nu exakt ett år sen vi va och hämtade upp hennes hos uppfödaren hon va gammal nog att komma till sitt nya hem. minns hur vi lekte i löven och hon va en sån mamma-gris. det va något avd et jobbigaste jag vart med om att ge upp min älskaling.

sonni och jag bor i en lägenhet mitt i centrum där man inte får ha hund. det skulle bara vara egoistigt av mig att låta henne gå igenom en sån lång resa som till dnamark rabise vaccinera och allt det där då hon älskade att springa lös på landet hos mamma.

hon bor just nu hos ett äldre par med en hanhund som sällskap med 3000kvm inhägnad trädgård och lever loppan. det gör mig lycklig att hon mår bra. men jag saknar henne så jävla mycket. det är inte längre jag och mikki :( tror det slog mig ganska hårt idag. jag insåg out of the blue att hon inte kommer tillbaka. det kommer aldrig vara jag och mikk längre. och jag storgrät i en timma.